Komiskt, det är bara förnamnet...
När jag förklarar för den "tillfälliga läkaren" att jag har problem med att ta mina tabletter, för att det helt enkelt har blivit för mycket mediciner. Jag sitter alltså framför henne och bölar, det skriker frustration över mig. Det tar liksom stopp och medicinerna vänder när dem kommit halvvägs ner i magen. jag klarar inte det längre och har nu fått sluta helt av egen vilja just för att det inte går över huvudtaget längre. Frågar efter ev flytande då jag vet att det finns, sen vet jag inte om det finns något som hjälper mig men något finna iallafall. Den unga kvinliga läkaren som sitter där säger då att hon ska meddela min "nya" läkare (aldrig träffat honom) och att de ska höra av sig sen. Hemskickat i brevlådan får jag ett brev från denna unga läkaren där det står:
Vi vill nu att du tar 2st 5mg sobril 1 timme innan du tar dina vanliga tabletter så du är avslappnad.
Det gör dig mer avslappnad och kan då göra det lättare för dig att svälja.
URSÄKTA, vad tänkte ni nu?
Vad fan ska jag ta för att kunna ta sobrilen då, är min stora fråga?
Jag säger att jag inte får i mig några tabletter och då tycker ni att jag ska ta 2 extra tabletter utöver min vanliga medicindos? I mitt tillstånd nu så är "ringa" dit INTE ett alternativ. Jag vet inte vad jag ska göra.
Nästa läkartid gav dem mig i slutet av januari och vet ni vad... till denna "tillfälliga" unga tysta kvinliga läkaren som uppenbarligen inte har förstått ett skit av vad jag har sagt!
Inte alls frustrerad... vill bara ha tillbaka min Louise, hon som fick mig att ställa mig upp på benen igen!
För övrigt så, VÄLKOMMEN 2017 jag hade en sjukt mysig helg med nära och kära ♥
Tack alla som va med och fira in det nya året med oss. Oförglömligt, jag älskar er alla ♥
Så 2017, ett helt orört år. Som jag säkert sagt varje år, åh det ska bli ett fantastiskt år med det ena och det andra, tredje och det fjärde och bästa året.. bla bla bla...
Jag har kämpat så mycket, hoppats så mycket och försökt så mycket och ändå känns det som att jag inte kommer någonstans. I somras kände jag hopp och lite glädje, jag hade mina förhoppningar om att det skulle bli bra igen. Men jag har insett nu att med mina mediciner så va jag INTE JAG utan den fick mig bara att stå ut med mig själv tillslut, vilket är bra.. men sanningen är nu att jag nu är JAG och det är så här jag mår, ja vet inte vad det är... saknas det något i mitt liv, är det förmycket bekymmer? Är jag för ensam? Är livet ingenting för mig? Det enda jag vet just nu är att jag vill ge mig själv en endaste jävla chans till att försöka ta vara på livet, göra det bästa av det hela, hitta kämparglöden, hitta styrkan och orken jag behöver.
Det känns så här: JAG VILL INTE DÖ MEN JAG ORKAR INTE LEVA...
Men ibland hade det kanske varit bäst för alla om man inte funnits. Fast jag vill alltid kunna finnas för mina barn så jag måste kämpa, right? För sålänge mina barn finns så måste jag finnas...
Jag måste resa mig, börja stå stadigt på jorden.
Nu är det 2017 och jag ska verkligen försöka få detta att bli ett mindre misslyckat år. Jag vill må bra, jag vill kunna njuta av varje dag med mig själv och min familj. ♥
Hej! Blir ledsen av att läsa hur dåligt du mår, trots att vi inte känner varandra. Har själv medicinerats många år för panikångest och vet vad du går igenom. Jag medicinerar inte sedan 5-6 år tillbaka och mår idag toppen (även om det såklart dalar ibland). Ville bara säga att du inte är ensam och vill du prata/ses osv, få tips/råd eller bara komma på andra tankar etc så får du gärna höra av dig! Kram (avidajohanna på Instagram)