Jag tycker verkligen inte om dem, men vem gör det?! Ingen skulle jag tro.
Kan ni tänka er det absolut lyckliga livet, men samtidigt det absolut värsta livet någonsin. Varför?
Igår kände jag bara precis hopplöshet, kände inget hopp om livet, jag varken orkar eller vill. Små, väldigt små glimtar av mitt liv ger solsken men jag har till och med slutat tro på att de skulle göra någon nytta. Jag har insett att jag inte bara skadar mig själv utan jag bryter ner min omgivning psykiskt också. Jag vet inte vad jag ska göra, vad är bäst för alla andra? Fortsätta gå och hoppas och försöka tänka positivt eller rent av försvinna. Mår barnen bättre utan mig kanske. Min man behöver jag inte ens fundera på, han orkar inte med mig ändå, han har slutat förstå, han vill inte förstå, han har slutat finnas där och hans egna ord är att han inte bryr sig längre. Det blir bara mer och mer konflikter, hans känslor har garanterat svalnat, han borde kanske leva med någon som kan ge honom mer än vad jag kan. Jag orkar inte mer, jag orkar verkligen inte mer.
Finns det verkligen någonting att kämpa för längre?
Jag hoppas innerligt att detta är en nedgång som går lika fort upp som den isåfall gick ner, kanske har jag helt fel. Kanske är det "bara" mina känslor som spökar, jag vet inte. Ärlig talat jag vet ingenting längre!
Ibland undrar jag om allt sulle bli bättre om jag avbröt allt, började jobba mina 90 % eller bytte jobb helt och hållet, började om på ny kula. Hade jag fortsatt att må dåligt? Enligt min läkare så hade inget av det räddat mig snarare blivit värre men hur vet man det. jag skriver med panikångest i ren panik och frustration, jag vet nu varför jag tar tabletter som till början får mig att vilja sova hela dagar, jag har i stort sett sovit i två dygn men idag tvingar jag mig att vara lite vaken men vilket helvete! Och jag vet inte riktigt vad det är jag skriver, jag vet inte om jag menar allt. Jag vet inte, kanske borde jag sudda ut allt...
hade jag haft någon, någon som kan få mig att släppa ut allt, som förstår och som vill finnas där så kanske det hade underlättat mer än vad denna bloggen gör. Suddar jag inte nu så gör jag det antgligen sen...
Jag måste få detta att försvinna...
Åh Sara! Vad tråkigt att läsa men jag vet hur du känner dej! Att leva med panikångest och psykisk ohälsa är så svårt och omöjligt för de som inte är drabbade att förstå eller sätta sig in i. Vi känner inte varandra speciellt bra men jag finns för dej om du behöver prata med ngn som också kämpar. ❤️