Dålig uppdatering här inne, men det kan inte hjälpas. Äntligen så har jag blivit kvitt medicinen som knockade ut mig och gjorde mig levande död hela dagarna. När klockan ringer på morgonen och man inte vaknar av varken den eller något annat förrens barnen hoppar på en, orkar knappt palla sig upp för att fixa och göra i ordning tre barn som håller på att komma försent till skola & dagis.Totalt väck, och så trött att jag skulle kunna sova en vecka i streck! Det är då man önskar att Tommie hade kunnat börja arbeta senare ;) ♥
Efter sista besöket hos min läkare så plockades alltså den medicinen bort och vi ska nu prova en helt annan medicin, det är 6 veckors upptrappning och det känns nu som att 6 veckor är en evighet. Även om det går framåt nu så är vissa dagar helt åt helvete, inte lika ofta som innan men dem finns där och då är det illa... inte för någon annan utan illa för mig. men jag har på något vis lärt mig att hantera även de situationer, men kanske inte på det viset man borde. Det är de situationerna som måste bort, klarar jag inte hantera mig själv så tar jag sömntabletter för att inte riskera mitt eget liv och så ska det inte behöva va. Allt från en dålig start på morgonen, en diskussion som spårar ur, ångest som kryper på för att barnhelgen snart är här, när min hjärna bestämmer för att jag ska ha kontrollen, när jag planerar att allt ska bli perfekt och försöker vinna någons kärlek genom att göra allt för dem, och när det inte blir så, en sömnlös natt, alla måsten i hemmet när man inte orkar eller det absolut värsta, att behöva ta sig till jobbet för att lämna sjukintyg eller om man har ett bokat besök någonstan som på vårdcentralen eller till min läkare på psykiatrin som jag ändå känner mig trygg med. Allt det och antagligen en massa annat kunde få min värld att rasa. Innan va jag nere i skiten, begraven under ett täcke dyngsurt av tårar mer än vad jag hade dagar då jag va "normal" De där gråtfyllda dagarna förvandlades mer till frustration, panikångest, rädsla, oro, utmattning och en enorm dödslängtan, inte varje dag men var och varannan dag. Jag minns inte riktigt, jag är bara förvånad och imponerad av hur stark och envis min man är som fortfarande står vid min sida och fångar mig vid varje fall istället för att försöka komma ifrån detta rötägg som jag. Även om det är väldigt svårt för honom att förstå ibland, så finns han där. Jag försöker inbilla mig att alla våra motgångar bara gör oss fan så mycket starkare för varje dag som går, vi kommer bli så jävla starka en vacker dag! ♥
Om jag överlever denna frustration som byggs upp i denna sjukt jobbiga medicinvärld.
Jag undrar väldigt ofta nu om det är min antideppresiva & ångestdämpande medicin som gör att jag är här jag är nu, om jag trappar ner och slutar helt med allt. är jag då tillbaka till gråtträsket och alla de panikatacker igen då? Just nu är jag lite nervös över den nya medicinen, om det blir bättre så kommer min läkare trappa ut min antideppresiva. känner rädsla...tänk om det blir kattskit och man får börja om igen. Det är nog en av de värsta mardrömmarna just nu. Så jobbigt och frustrerande att ens orka tänka på det.
Men något som gör mig bättre på alla sätt och vis är gymmet, jag kan starkt rekomendera det vid svår depression, eller så fort du har en tråkig höstdepp. Det svåra är att fortsätta aktivera sig efter gymmet för att inte börja tänka igen eller bara ge med sig och bara gå och lägga sig och hoppas på att man somnar direkt istället för att börja grubbla på allt som får en att gråta, den ena tanken leder till den andra.
Läkaren säger att jag ska göra saker som gör mig gott, som att gymma och ta hand om mig, försöka bygga upp min självkänsla, få lite självförtroende. Jag mår lite bättre när jag lyckas göra mig iordning och samtidigt gillar det jag ser i spegeln eller ev sista selfien jag tog där jag kan tycka att jag ser ok ut ävem om insidan bara skriker osäkerhet. Jag önskar att jag gillade mig själv utan fasad.
Denna helgen började inte bra för mig, men jag kämpade mig upp och innan Tommie och flickorna hann komma innanför ytterdörren här hemma så började det ordna upp sig. Sen kunde det bara bli bättre och bättre...
Alla barnens närhet får mig att må bättre men Josefine visar på ett så tydligt sett att hon är trygg i min närhet, hon får mig att känna mig betydelsefull och älskad på ett annorlunda vis. Hon kläcker ur sig meningar som:
-Sara (Sauoa) jag vill sitta bredvid dig, jag vill alltid sitta bredvid dig!
-Sara, jag vill att du ska köra mig till mamma, hela tiden, altid.
Jag fick förklara igen att, mamma hämtar på söndagarna.
Men jag försöker alltid göra mitt bästa med att lösa så att jag kan hämta er de fredagar ni ska till mig & pappa.
Detta bl.a sa hon till mig i helgen. Sen har det som vanligt varit väldigt mycket Sara.
Och jag njuter varje sekund ♥ Minst lika mycket som när mina egna älsklingar säger att jag är världens bästa mamma och att dem älskar mig mest i hela världen. Jag har ändå fått vara med från första uppfostingsstadiet med Jossan om man kan kalla det så. och som många vet att det inte varit alls lätt, hade jag mått som jag gör idag så hade jag aldrig orkat. Men nu sen kanske 2-3 år tillbaka så är hon världens härligaste, gladaste, snällaste, duktigaste Josefine. Hon är inte det minsta besvärlig, gnällig, pipig, sur, arg, ledsen, bråkig. Hon vet precis hur våra regler och rutiner ser ut och hon strålar när hon är här, speciellt när hon leker med sin lillasyster som är i princip alltid. ♥
Jag är fruktansvärt stolt över mig själv när det gäller Josefine och det kan ingen någonsin få förstöra.
Julia, Tommies stora som alltid säger det hennes mamma vill höra. Som sårat och förstört många dagar för mig i förhoppning om att hon ska få lika mycket uppmärksamhet av sin mamma som hennes lillasyster.
Hon är smart och vet alltid vad som funkar, men med en låång periods kämpande, väldigt lång så har det ordnat upp sig även där sen en tid tillbaka, vi pussar godnatt och hon kommer till mig om hon vill något. Hon kan sitta och mysa hos mig precis som när hon va 4-5 år. Att hon inte visar eller vågar krama mig framför sin mamma spelar ingen roll, huvudsaken är att hon är lycklig där hon är och att hon trivs med mig.
Med lite terapisnack med min svärnor så har hon också fått mig att inse att jag inte behöver göra en massa eller "köpa" flickornas kärlek i form av lekland, badhus, och annat precis varje gång dem kommer för att få mig att känna mig omtyckt efter allt förstörande som någon lyckats med varje gång. Nu kan jag stolt säga att dem älskar mig ändå, ingen kan någonsin förstöra min & Julias relation igen. Och hos Jossan finns det inte en chans i världen att något skulle förstöras.
Och vad kan jag säga om mina egna, mer än att jag avgudar er och vad hade jag gjort utan er. Ni är mitt liv och har varit i snart 11 år. Jag är en stolt mamma och bonusmamma! Det finns inget viktigare i denna värld, ni är min framtid och jag älskar er helt obeskrivligt mycket ♥ Jag har en "nästan" komplett familj ;) Hade det inte varit för de motgångar och problem jag fick på köpet efter "befruktning" ...haha... så hade vi lätt försökt med en lillebror... eller en syster för han verkar inte va bättre än "morfar" Girlpower för hela slanten it is! ♥
Nu tackar jag för en mysig helg, det bästa är att vara samlade hela familjen ♥
Förlåt älskling, blev inga foton på dig denna helgen ♥