Livet är på botten igen, det backar steg för steg... och jag kämpar som fan för att inte bryta ihop, som idag. Men även om tårarna sprutade och jag kände ren frustration och total ångest så tog jag ändå mig i kragen och gick till slut in på "Lutfiskmiddag" hos farfmor och farfar istället för att ta bilen och köra in i ett träd eller börja gå hem. Skitsamma tänkte jag, dem vet väl hur jag mår ändå. Det blev bättre med tiden. Jag tycker inte om tankarna o den paniken som får mig att vilja försvinna på två röda sekunder, dö... jag måste bort nu, nu, nu... är det någon som får den paniken? den hemska.. den värsta känslan jag vet.. efter attacken ger den mig dem värsta skuldkänslorna man någonsin kan tänka sig och hur länge som helst efter en sådan händelse har jag ångest och är sååå jävla orolig att det kommer hända igen, och att jag kanske kommer lyckas nästa gång.. Känner mig så obetydlig och tänker oftare nu att det finns verkligen ingen mening med livet. Leva så här i ren frustration och aldrig må riktigt bra. Frustrationen av att mina närmsta inte vet eller förstår hur det är, frustration.... Ingenting här hemma hjälper mig, för tilfället så gör min "stöttepelare" här i livet ingenting för att hjälpa. Min familj är min enda chans och om jag inte ens kan få hjälp och stöttning från dem hur i helvete ska jag kunna komma vidare.
Som sagt efter dessa år så känner jag åter igen hopplöshet.
Hur jag känner mig just nu, jag har en stor klump i magen, den gör mig illamående och jag kan knappt svälja. Tårarna samlas innanför ögonlocken och jag kämpar med att hålla dem fast, min man traggar och traggar och jag kopplar inte ett skit av vad han säger. Så har jag virrat bort mig helt i denna texten så är det för att min koncentrationförmåga är ur denna värld. Undertiden han försöker prata med mig så lyckas jag kanske skriva ett ord/ mening som jag sen får sudda ut igen för att jag glömt bort vart jag var någonstans och när jag skiter i att skriva för en stund för att försöka lyssna på honom så kopplar jag ändå inte ett skit av vad han säger. Ja det är också frustrerande.
Något mer som får mig att gräva ner mig till botten är träningen, jag får mig att tro att jag inte har tid för gymmet, men det handlar ju om ren prioritering. allt runt omkring är stressigt som fan, till nyår kommer det fantastiska vänner hit och jag längtar så fruktansvärt mycket men samtidigt har jag så ont i magen och känner sån press att jag håller på att gå av på mitten. Så har det varit i säkert 1 månad nu på grund av allt som ingår i December månad. Den mysigaste men för mig även den värsta månaden på året. Jag borde gå i ide den månaden varje år men allt jag gör, gör jag för enbart barnen. Förutom nyår som är ett sista ryck som jag tar mig igenom med goda vänners sällskap, jag har en känsla av att det kommer bli mycket känsligt snack, många tårar och så klart mycket glädje och skratt över ett par glas rött mellan oss tjejer. Även om jag är långt under ytan mesta delen av tiden så känner jag ändå fortfarande att vissa saker ger mig glädje, som nyårsafton som vi har att se fram emot och barnen, är det något som tvingar mig att kämpa så är det min roll som mamma/bonusmamma, alla mina femlingar kommer först och det är dem med sina behov, sina olika personligheter, sina mysiga kramar, sin kärlek, sina bråk och gnälliga dagar som påminner mig om vad jag lever för. ♥ Jag vill alltid, även mina dåliga dagar under mina panikattacker påminnas om vad jag har och varför jag finns.
Än så länge så är jag inte helt off, jag själv tror att jag måste ut i arbetslivet NU jag måste möta människor som jag kan öppna upp mig för, jag måste göra nytta. Jag måste göra något nu för att inte gå under helt..
Jag vill inte gå på mediciner, jag vill klara detta själv. Jag vill tillbaka till mig själv!
Nu ska jag bädda ner grabben sen blir det ryggläge i vår säng på den nyinhandlade underbara bäddmadrassen som mannen gick och köpte idag, det blir lyx och förhoppningsvis kommer vi får sova som kung och drottning inatt ;) ♥
God fortsättning på er ♥
fy fan.
jag hade dom tankarna och var väldigt nära att göra något drastiskt åt det varje gång jag bytte eller trappade upp på medicinen.
Jag slutade självmant på mina mediciner (och var livrädd att berätta för läkaren) men det gjorde att jag mer och mer kom tillbaks till verkligheten, tack och lov.
Har insett att dom tankarna inte är "jag", det är något robotliknande som tar över mig, men känner fortfarande i perioder att mitt liv är meningslöst. Jag dock är inte lika nära på att göra något åt det längre..
Fan sara. Det är fruktansvärt att behöva må som du gör. Och lika frustrerande att inte någon i sin närhet kan förstå. Hur man än vänder och vrider på det så finns det inte ord. Och har man (mot förmodan) en bra dag/timme/period så verkar allt som bortblåst hos andra? Det kvittar liksom vad man säger. Orkar man hålla masken en stund så är man ju "bra" i andras ögon.
Även om jag varit i liknande sörja så vet jag ändå inte vad jag ska säga. Jag vill bara att du ska bli bra och få känna innerlig glädje, ha ork, kraft och lust.
Jag vill på något sätt inte komma med pekpinnar eller mena på att vi haft/har det likadant, för det har jag ingen aning om.
Ville bara att du skulle veta att jag också kämpar, att du inte är ensam.
kramar <3