Jag har redan försökt skriva här i bloggen ett antal gånger men det slutade hela tiden med att jag brast och inte klarade det. Nu gör jag ett nytt försök för säkert 5:te gången.
Vart börjar jag? Ja..det är helt ofattbart ...men..
..mitt och barnens liv vändes drastiskt upp och ner den 29 Oktober 2019 då jag förlorade min man i en sjukt orättvis och tragisk bilolycka. Nu andas jag igenom en dag i taget tillsammans med våra 6 barn och försöker stå stadigt på fötterna vilket inte alltid är så lätt.
Det har gåttt 3 månader och det har varit mina värsta månader någonsin.
Tommie, min man, min livspartner, min stora kärlek, min trygghet, mina barns pappa, mitt allt. Han är otroligt saknad, jag tänker på honom dagligen och hans dotter Enea på snart 6 år pratar om honom varje dag, ställer frågor, saknar, gråter och drömmer ofta om sin pappa.
Millian som snart fyller två år, som va pappas egna lilla stjärna han gick första månaden och ropade på "pappa", sprang ut barfota för att hoppas på att få möta pappa vid bilen, gick och pussade foton på honom dagligen. Detta gör så otroligt ont!
Inte bara det, utan mina två stora barn som har växt upp med Tommie sen dem va 5 och 7 år och bott med Tommie varannan vecka där han funnits till 100 % för dem både här hemma, i skolan och på aktiviteter m.m dem mår dåligt men har fått samtalshjälp och vi försöker göra vårt bästa för att orka se framåt och få livet att rulla på.
Mina två bonusbarn, oavsett! Tommies stora flickor. Jag säger inte så mycket mer än att för dem kommer jag också alltid att finnas för. Dem kommer alltid va mina två bonus och jag kommer ta dem som jag alltid gjort som om dem va mina egna. Tommie hade funnits för mina barn och velat ha dem fortsatt varannan vecka även om inte jag funnits där, han har alltid tagit dem som sina egna. Vi lovade varandra att alltid finnas för varandras barn oavsett! ♥
Vi går igenom en fruktansvärd process helt enkelt.
Han lämnade en stor familj som älskar honom något helt obeskrivligt mycket!
Helt plötsligt fanns han inte, vårt liv vändes upp och ner den kvällen när han va på väg hem från jobbet och skulle hämta dem små på dagis, men han dök aldrig upp, han hade kört i över 1 timme från jobb och hade bara dem sista 7-8 minuterna kvar tills han va framme på dagis, varför?
Den kvällen va den värsta jag någonsin varit med om. De första två veckorna efteråt va jag inte kapabel till någonting i stort sett. Tack & lov hade jag min och Tommies familj och mina vänner här dagligen för att underlätta och hjälpa mig så mycket som möjligt. Jag slutade äta och kunde i stort sett inte stå på mina ben vid vissa tillfällen....jag ville bara försvinna! Jag kunde inte tro att det va sant....
Jag kommer försöka ge mig på att blogga igen, allt för att kunna släppa ut alla känslor jag bär på. Främst för mig själv men även för andra som vill läsa. Jag kommer skriva om allt som faller mig in, jag kommer öppna upp mig men mycket håller jag också för mig själv. Jag vet inte om det blir ett inlägg om dagen eller ett i veckan eller kanske bara ett i månaden men när jag orkar sitta uppe själv om kvällarna när barnen lagt sig så är chansen större för fler inlägg, för tillfället så är inte mina kvällar eller min egentid speciellt långa då jag alltid mår dåligt och är fruktansvärt ledsen. Kvällarna va väldigt speciella för mig & Tommie och jag kan bara inte sitta här själv utan honom därför väljer jag nu mera att gå o lägga mig med dem små barnen om inte mina stora barn är här och håller mig vaken lite längre....
Så jag avslutar lite enkelt nu.... fortsättning följer ♥