Så va de det här med att orka igen..

publicerat i Allmänt, Jag (Sara);
 
Jag känner inte mig som mig själv, jag är inte jag och så har jag känt mig de senaste åren på grund av de här svackorna med depression och panikångest. Jag har gått på så mycket mediciner som är så fruktansvärt svåra för mig att ta, nu kan jag gå och kräka upp dem för dem gör mig så illamående. Jag har självmant gått ner i dos (jag veet, jag borde inte)  men jag klarar inte av att ta den mängden, antingen tvinga mig i dem varje morgon och kräka av illamåendet eller ta en mindre mängd och fixa det. Jag valde att gå ner i mängd och så klart så känner jag stor skillnad, jag har blivit till det sämre igen men vill så jävla mycket klara detta själv. jag vill ju stå ut med mig själv utan att behöva gå på en massa tabletter. Nu väntar jag på en tid till min läkare som de lovade att de skulle fixa nu i december, jag vill in och arbetspröva på jobbet nu och hoppas på att det ska göra mig gott istället för att krossa mig och detta vill jag dra upp för läkaren ännu en gång samtidigt som jag borde berätta om att jag självmant gått ner i dos och att dem ev får hitta ett annat alternativ till mig. Men jag är så jävla rädd att jag inte ska få börja jobba, 
Jag mår skit någon gång varje vecka, jag är väldigt känslig och kan nu mera bryta ihop när det blir förmycket, jag känner själv att jag backat några steg och min man märker tydligt att jag inte kan bita ihop hur länge som helst längre. Jag börjar få lätt för att kläcka ur mig onödigt skit som jag inte menar för att jag just då känner att livet är en pina och att jag inte "orkar" mer. Och just orden "orkar inte" ploppade upp i järnan titt som tätt, i stort sett hela tiden innan när jag mådde sämre, dem kommer igen. Senast igår. Att höra mig själv säga de orden för mig själv ger mig lite panik och får mig väldigt stressad, för de e ju det sista jag vill höra. Det är ett tydligt tecken på att jag håller på att gå tillbaka.. och det vill jag inte. Ännu värre nu när jag inte varit på gymmet sen förra veckan. Ska jag verkligen behöva må dåligt för att jag missar att gymma en dag eller två? Måste jag gymma för att kunna må bra den dagen? Livet är allt sjukt och orättvist tycker jag. Ska jag må dåligt för minsta lilla för att jag inte tar en jävla massa mediciner, jag får inte ihop det, jag vill inte få ihop det för så ska det bara inte vara. Jag bär på en rädsla, jag är sjukt orolig och känner hur tung jag är i kroppen, att jag här hemma sjunker ihop och helst av allt hade velat gå i ide. Ångest över planer som är bestämda. Som vårt julfirande här hemma på fredag, det tuggar upp min mage på insidan. Den stressen och allt som ska fixas, mat som ska handlas, gran och paketer. Imorgon är det torsdag, den dagen då jag konstigt nog alltid mår som sämst och har en tendens till att bli en häxa till fru enligt mig själv och enligt min man så är det dagen innan barnen kommer som är värsta dagen. Antagligen för ångesten och den pressen jag lägger på mig själv, att allt måste vara perfekt när barnen kommer, och vet att jag ger all energi jag har, allt för att barnen ska vara nöjda och lite till.. allt för att vinna Tommies flickors kärlek för att man är rädd för att bli hatad eller missförstådd. Det är en pina att känna så, det är inte rätt. Det ger mig en sån sjuk press. Jag orkar inte vara överallt på en och samma gång och göra allt samtidigt. Känner mig bara så stressad och förvirrad, glömmer bort vart jag var någonstans och sen lägga all fokus på mina femligar samtidigt. Egentligen borde jag bara släppa allt runtomkring för en stund och bara suga åt mig den positiva energin som barnen ger mig om det så bara är att titta på Jossan när hon gör allt för att få Emils uppmärksamhet, busar och myser. Se att hon faktiskt ser upp till Emil precis som man ska göra som lillasyster. Att tjuvtitta in på de stora flickornas rum och se när de snackar hemlisar och sitter och fnittrar, dem är som helsyskon och har alltid varit så tighta. Den kärleken värmer och ger energi ♥ om man bara tar sig tiden att suga in det man ser och lever i. Eneas kärlek till alla sina syskon är obeskrivlig, hon pratar och längtar så mycket efter dem när dem inte är här. Hon berättar ofta att hon vill krama Jossan när hon kommer hit ♥
Som sagt, jag har så mycket att vara tacksam för och jag borde bara suga in all positiv energi.
Andas mig igenom de negativa tankarna så jag kan stå stadigt på jorden.
Min vilja, mina känslor, min ork, mitt allt, hela jag... pendlar upp och ner. 
 
Detta va kanske ett alldeles för ärligt inlägg, jag behövde bara få ut det helt enkellt. 
För tillfället känns det väldigt OFF, hopplöst och otroligt jobbigt samtidigt som jag vill upp på benen och bara kämpa och ge allt. det allt som jag inte har just nu.
 
Nu ska vi se om jag kan palla mig upp härifrån. 
 
 
 
 

Kommentera inlägget här :