Lite snack om uppfostran.

publicerat i Allmänt;
 
Igår va Jehovas här, det sägs tydligen att Jehova är guds namn. Så kanske det är men för mig har gud alltid kallats gud och han den eller det är ingenting jag tror på. Men iallafall. Dem lämnade det lilla bladet VAKNA! Och bara för skoj skull så läste jag igenom det, det stod viktiga meningar där i om par, föräldrar o ungdomar som jag faktiskt tog till mig. Det va något som påminde mig i vardagen och ville få mannen att också läsa dessa sider för att påminna honom om vilka personer vi vill vara, hur vi vill leva. Det handlade om rätt inställning, samarbete, respekt och förlåtelse mellan par. Det handlade om kommmunikation, fostran, och värderingar. Identitet, pålitlighet och arbetsmoral hos ungdomar. 
 Men drar liten i frågan om fostran idag..
Fostran.
I dagens samhälle är tydligen många föräldrar osäkra på hur de ska uppfostra sina barn. En del menar att barnen ska höjas till skyarna medan andra förespråkar hårdare tag.  Vad säger ni, vilken förälder är ni?  
Min uppfostran kan man kalla hård men rättvis och mängder med kärlek. Regler och rutiner, ja det kanske barnen ogillar mest men dem mår ju absolut som bäst när regler hålls och rutiner följs enligt mig. 
Det finns de barn som är fostrade att respektera sina föräldrar och andra vuxna, som är tacksamma, omtänksamma, tar hand om mobbade istället för att mobba ex. 
Men det finns dem barn som också har fostrats (eller inte fostrats?) till att köra över sina föräldrar totalt, där kärlek blir köpt av saker och ting. där dem inte behöver ha respekt för andra eller lärt sig säga HEJ eller ens TACK. Där föräldrarna är "blåögda" och tror att sina barn är änglar redan från start låter dem ljuga och anklaga trots att dem vet att barnet har fel men väljer att tro på barnet för att det är enklare än att behöva säga till sitt barn när hon/han gjort fel?
I mina ögon/öron har föräldern/föräldrarna inte lyckats med någon bra uppfostran i det fallet och en varningsklocka ringer om att något inte står rätt till med barnen/barnet,  deras hemmiljö eller att något helt enkellt inte står rätt till, jag skulle tro att det går åt skogen för de barnen som får den sortens fostran eller ingen fostran kanske man ska säg. I många fall tror jag att det är enklare för föräldrarna att sätta en diagnos på barnen eller få igenom en diagnos på barnen när det egentligen bara handlar om uppfostran. Förr fanns inte alla dessa diagnoser och man va kanske inte så slapp med uppfostran heller som otroligt många är idag.
Jag menar inget illa med dessa diagnoser, missförstå mig rätt. Jag är tacksam att dem som verkligen har en diagnos ex ADHD ADD eller Autism eller annat kan få den hjälp dem behöver men det känns verkligen som att många utnyttjar det på fel sätt. Kan det verkligen va så, jag vet inte riktigt  hur det funkar.
 
Många ungdomar går in i vuxenlivet utan den kunskap de behöver, många går in med ett fruktansvärd attityd till livet kanske på grund av en helt fel uppfostran som kommer sätta dem mer i knipa än något annat trots att barnen kanske va bra i alla ämnen i skolan, vilket inte spelar så stor roll.
Jag kämpar själv med att plocka ner min grabb på jorden då han nu kommit in i tonåren och kan ha dålig attityd här hemma och mot andra, det är något jag inte tycker är ok någonstans. I det läget måste jag få säga till mitt barn på skarpen om det skulle behövas tills han inser att den fruktansvärda attityden inte är ok! Jag kommer göra det varje gång tills han förstått, är det för hårt, korkat, tycker ni att det är fel eller gör jag rätt?  Hans gnäll om tvspel & internet  varade i några veckor, tills han insåg att det kommer inte att ske här hemma hos mamma, sen blev han den mer aktiva killen igen som tog cyklen utan protest och började umgås med verkliga kompisar igen. Det va för att jag/vi stod på oss, hela dagar, alltid. Jag tycker inte det är ok att sitta framför ett tv-spel 24/7 och speciellt inte när det är fint väder ute. Till slut accepterade han det och respekterar oss.  
Jag vill inte att det ska gå snett för min grabb, det är väl en liten fasa alla, speciellt mammor är rädda för ibland. 
En grej till, min stora dotter är en fantastisk tjej på alla sätt & vis, min grabb också så klart och även mina små. Dem är ju mina barn men min stora tjej har alltid varit "för bra för att vara sann" Jag vet inte hur jag lyckades få henne till den underbara person som hon är idag. Hon är ontänksam till tusen hon är tacksam för allt, hon är en fantastisk vän, syster, dotter. Hon är otroligt snäll, ibland för snäll. Ibland hade man nästan önskat att hon bara hade slutat vara snäll mot de som inte förtjänar det. Men varför skulle hon det, hon ska fortsätta va den fina människan, hon ska va precis som hon är. 💗 Jag hoppas innerligt att hennes syskon tar mycket efter henne, vill växa upp och bli en lika bra person. Hon är en såå bra förebild mitt hjärta och jag är otroligt stolt 💗
 
Det finns tydligen de som menar på att, har man sådana ordentliga barn som inte beter sig förjävligt så är det otrygga barn? Har man däremot (ouppfostrade) eller olydiga skitungar så är det trygga barn?! Jag får inte ihop det. Skulle den teorin stämma så är min stora dotter väldigt otrygg vart hon än är för att hon är ett A-barn i de flestas ögon. Hon är inte otrygg. Den teorin kan personen som tycker att det är så köra långt upp där solen inte skiner.. Det handlar fortfarande om uppfostran! Vilket är en väldigt viktig del i föräldraskapet tycker jag.
 
 
Berätta gärna här i en kommentar till mig om hur er uppfostran ser ut och om tips & ideér kanske. Eller hur ni själva blev uppfostrade och vad ni tyckte va bra och mindre bra osv... eller fråga mig om vad som helst. Jag publicerar inte det ofentligt om ni inte vill och ni behöver inte nämna några namn om ni inte känner för det 💗
 
Alla får tycka och känna vad dem vill, så här känner jag, detta är mina åsiker. 
Jag dömmer ingen men vissa saker tycker jag är fel och andra rätt. 
 
 
 
 
 
 

Kommentera inlägget här :