Livslust...

publicerat i Allmänt;
 
...ja den är inte på någon hög nivå idag iallafall.. 
Ni som lever så här, som mår precis som mig.. hur orkar ni hoppas, kämpa och ta er igenom skiten?
Jag är så frustrerad, ibland orkar jag verkligen inte.. många gånger är det enda "sköna" alternativet att bara ge upp. Tankarna går och jag funderar alltid på om det verkligen är det rätta alternativet eller om det bara är en tillfällig tanke som hjärnan försöker lura på mig. Oftast kommer jag fram till att det hade varit bäst för alla i min omgivning, alla i min närhet och framförallt för min familj. Däremot kan jag nästa dag undra hur i helvete jag kunde komma fram till det och sen börja ta nya tag. Men så är mitt liv, som en jävla bergochdalbana.
Klockan är bara 10.30 och jag har redan hunnit skriva en hel Novell till min man i mess som han ändå inte hinner med att läsa på jobbet.. alltså egentligen helt i onödan så jag kunde lika gärna dra denna novellen för honom när han kommer hem. Men jag vet, att just då hade jag inte orkat och just då hade det antagligen inte varit lika viktigt för då har min inställning hunnit ändras till "skitsamma"
Jag behöver verkligen få det ur mig när jag behöver få det ur mig, som nu! Men om inte möjligheten finns så lagras det inombords till nästa gång jag behöver få något ur mig. Det skapar en explosion av känslor som inte går att hantera. Jag sitter hemma med 2 av mina barn, inte en chans i världen att jag kan göra något bra av denna dagen. Försöker dölja dem helvetes tårar som vägrar sluta. Jag måste hålla mig vaken trots att medicinen gör mig fuck´t up, jag måste vara stark och försöka dölja för mina barn hur ledsen jag är just idag. Dagis & Fritids fick mig att känna och tro att 4 veckors semester va obligatoriskt för barnen under sommaren. Det är lätt att köra över någon som inte vet! Hur lite jag än vill att mina barn ska vara ifrån mig så är det enda rätta alternativet för dem att va på frita och dagis istället för hemma i 4 veckor när dem har en mamma som knappt klarar av att ta hand om sig själv vissa dagar. Jag har rätten på min sida men snäll och ovetande som man är så försöker man stå ut och lösa allt på annat vis. Det drabbar inte dem utan mig och mina barn. Just nu känns det som att jag är ensammast i världen och hade jag inte haft barnen idag så hade jag kunnat sova bort detta helvetet, men det går inte idag. Idag får jag göra allt för att orka ta mig igenom dagen ensam tillsammans med mina två hjärtan här hemma bara det är en jävla pers. Speciellt med denna äckliga medicinen som gör mig såå jävla trött att jag kommer däcka när som helst, tvingar jag mig att vara vaken kommer jag behöva stå ut med ett sjukt illamående. Barnen är uttråkade och vill hitta på något, hur ska jag kunna? Sist jag tagit medicinerna och tog mig till badet med barnen så fick jag krypa till staketet och spy som en gris.  Så vill jag inte ha det! Jag är så trött på mitt liv, men jag blickar tillbaka och försöker se ljuset.
 
 
 
 
 

Kommentera inlägget här :