För det första så va det fredag igår, dock sista fredagen på jobb innan semester... borde va en dag att fira!
Men mina stora älsklingar blev också hämtade för att ägna en hel vecka + min nästa helg hos sin pappa också dock på en camping och jag är säker på att de får huhr roligt som helst. Men det gör sååå sjukt ont varje gång, inte utanpå men inne i mig, hela mig. De fredagarna dem åker vill jag alltid hitta på något, spelar ingen roll hur trött jag är, jag bara måste göra NÅGONTING för att inte deppa ihop och må ännu sämre och så har det alltid varit men det har blivit så mycket sämre sen men depression. Blir det då att man inte gör något alls, och kanske är ledsen för andra saker eller kanske irriterad över något annat så bryter jag ihop totalt. Det har resulterat till ännu en dålig dag idag... inte bara på grund av saknad efter barnen utan det är en dag då jag verkligen hatar mig själv och jag vet inte varför. Jag har sån panik i kroppen, på två röda sekunder så har mitt humör skiftat från hoppfullt till botten och det slutade med att jag fick gå och lägga mig och somna så fort jag bara kunde för att slippa skrika rätt ut och brista ut i gråt. Det känns som det bara är jag som vet hur det är, hur jag känner mig. Det är då man behöver en extra kram, men som jag själv tyvärr får jaga efter! Även om jag har mina nära omkring mig så är det ingen som förstår, ingen som vet. Jag är alltid så jävla ensam i stundens hetta!
Nu ska jag dricka te, natta barn och sen blir det väl sängen igen!
Bra start på semestern? NOPE!
